När jag var liten hade vi en granne som varje jul kom över med en egenhändigt tillverkad marsipangris. Grisen var stor och präktig, chokladdoppad och med allas våra namn textade på sidan. En annan granne kom förbi med en strut hemmagjord chokladkola. Kolan var mörk och precis lagom seg. Vi åt den andäktigt; lät kolan smälta i munnen under tystnad.
Vårt bidrag till grannsämjan var pepparkakshjärtan. De var rikt dekorerade med kristyr och så stora att det rymdes två på varje plåt. Varje hjärta försågs med sidenband och slogs omsorgsfullt in i silkespapper innan det placerades i en pizzakartong som fungerade som transportemballage. Det var min uppgift att knacka dörr och överräcka julgåvan. Jag gick från dörr till dörr som ett annorlunda pizzabud alla blev glada när jag kom.
De hembakta granngåvorna var ett uppskattat inslag på vår gata. Och visst är det så: oavsett vem avsändaren är – en granne, en vän, kollega, svärmor eller mormor – så är det något visst med de hemmagjorda julgåvorna. Eller kanske snarare: det är något visst med den familjära omsorg som de vittnar om.

Fill a canister with something tasty you made like: miniature hearts, almond candies, mint chocolate patties, or homemade marmalade. The canister is called Retro and it's from Sagaform.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar